Utdrag från ”Mina minnesbilder” åren 1928-1938. Somrarna 1934-1937 var jag på barnkolonin Hälsan. Däremellan fosterhem i Bjennsjöå, Bygdeå och Klabböle. Här minnen från barnkolonin, fosterhemmet i Bygdeå och första klass i Bygdeå skola.

Karl-Erik Lindqvist i Västerås 2010-04-27.

Barnkolonin Hälsan

Bilden är från 1910 och visar flera av barnkolonins grundare samt barn samlade på och framför huvudbyggnadens altan. Från vänster ser vi fruarna Ulla Häggström och Ottilia Markgren, ”gubben” Säfsten, fru och herr Berglund, damen i den stiliga hatten är fru Maria von Ahn, skymd bakom stolpen okänd dam, fröken Hulda Häggström, fru Signe Röse, kyrkoherde Markgren. Kvinnorna med barn på armen är fru Anna Grubbström och fru Ulla Nilsson, sannolikt Hälsans första föreståndarinna.

Hälsan är en barnkoloni som grundades redan 1901 av framsynta ortsbor och är belägen mellan Dalkarlså och Ratan. Barnkolonin med sina två större hus och några mindre ekonomibyggnader ligger naturskönt vid en mindre havsvik som är omsluten av ängar och skog. Så fint såg det ut 1934, nu år 2009 är havsviken på grund av landhöjningen blott ett minne. Vi vistades 30 barn på Hälsan, från mitten av juni till början av augusti. Tre tanter skötte om oss. Valborg var föreståndarinna och stormamma. Hos henne kände jag mig trygg. Hennes närmaste medhjälpare var tant Sigrid, snäll och glad. Den tredje, Kristina, var egentligen ingen tant. Hon var både ung och vacker. Många av oss grabbar var kära i henne.

I det första och större huset sov de mindre barnen i åldrarna fyra till sex år. Där fanns utöver sovsalen, som också var vår gemensamma matsal, köket där all maten tillagades samt rum för tant Valborg och Sigrid. Jag sov i mellanhuset med plats för 16 barn. Längs den byggnaden fanns en lång, intakad veranda där vi kunde vara när det regnade. Där fanns också ett rum för personalen där Kristina bodde. Dessutom fanns ett mindre rum för förvaring av våra rena kläder. Varje söndagsmorgon fick vi byta till rena kläder som alltid doftade gott . Längst ned mot havsviken låg tvättstugan. I den fanns också ett sovrum med fyra sängar. Där sov storpojkarna, de som var tio år och äldre. På Hälsan fick vi god mat. Bäst minns jag ärtsoppan, grönsakssoppan, fläskpannkakan, palten och köttfärslimpan Vi åt ofta fisk. Den maträtten var inte lika populär. På söndagarna fick vi alltid efterrätt som frukt- och rabarberkräm och sagogrynssoppa. När blåbären mognat blev det blåbärsgröt och blåbärstårta, enormt gott. Den allra godaste efterrätten var mannagrynspudding med russin. Den fick jag aldrig nog av. Långpannorna som använts vid tillagningen ställdes ute vid vattenpumpen för att senare fyllas med vatten. Innan dess försökte en del av oss att skrapa loss de knapriga kanterna som satt kvar efter puddingen.

Frukostmålet bestod av smörgåsar, långfil eller havremustvälling, ibland också mjölkchoklad. Tyvärr måste vi före maten alltid äta fiskleverolja. Oljan serverades från samma sked till samtliga ungar. Skeden var av aluminium, sliten och sträv. Enligt Hälsans tillskyndare skulle barnkolonin aktivt verka för att göra barnen friskare, fiskleverolja ett sätt om ock med sliten sked. Efter kvällsmaten sjöng vi oftast en psalm. Mest populär var psalmen ”Tryggare kan ingen vara

För det mesta trivdes jag mycket bra på Hälsan. Men i bland på kvällen när jag lagt mej, kröp jag under filten, grät och längtade efter mamma. Hon arbetade då i köket på Hushållskolan i Umeå och hade inte råd att hälsa på mej så ofta. Hennes små inkomster skulle räcka till att betala för en del av sina tre barns vistelse hos fosterföräldrar. Den

andra delen av underhållet stod pappa för. En

söndag kom mamma och hälsade på mej. Vi

kramades och var lyckliga. Det var länge sedan

vi träffades.

Pappa besökte mej ett par gånger den sommaren. Han kom i en gammal liten lastbil, en Chevrolet med dubbla rutor fram och med tygtak som var nerfällt. Förmodligen årsmodell 1928. Han hade skaffat bilen för att sälja fisk. Fisken hämtade han vid fyratiden på morgonen i Gumboda hamn. I augusti, när Hälsan hade stängt för säsongen, fick jag följa med honom ett par gånger. Det var svårt att stiga upp så tidigt som klockan fyra. Hos den familj vi övernattade bjöd man på vasslesoppa som frukostmål. Jag hade aldrig ätit vasslesoppa förr, den smakade illa. Det var spännande att följa med till hamnen och se på både fiskebåtar och lastbåtar som låg i hamnen. Fisken, det var mest strömming, åkte vi runt och sålde i kringliggande byar. Strömmingen mättes upp i kappkärl av trä. En kapp är ca 4,6 liter.

Hälsan fortsättning

Vi barn kunde trösta varandra när någon var ledsen. De större ställde upp förde mindre. Men vi var inte alltid snälla mot varandra. Vi retades och slogs. En av storpojkarna, Rune från byn Selsfors var storebror och tröstare. Han var tio år och bodde i rummet i tvättstugan. Det berättades spökhistorier, vi lärde oss pratramsor, lekar och odygder. Av de äldre pojkarna lärde jag mej bland mycket annat att bygga kojor, dyka och att simma hund- och kattsim. Vi sparkade boll, lekte kurragömma och klättrade olovandes över staketet. Ibland spökade de större barnen för oss mindre. De drog lakan över sig och smög utanför fönstren och skrämdes. Det fanns mycket oknytt som vi barn var rädda för, både jättar och troll och inte minst ”vittra”. Mötte man en ”vitterko” och lyckades kasta en stålkniv över den, då fick man behålla kon. Men skötte man inte den på bästa sätt, då tog vittra tillbaka kon. Men även Gud var farlig, han såg ju allt och kunde straffa en.

Jag hade en låtsaskompis som hette Enok. Vi hade känt varandra länge och vi lekte ofta tillsammans, men på Hälsan mera sällan. Bland dimslöjorna tvärs över viken kunde jag ibland se ” Vitterkvinnorna ” och ” Vitterbarnen ” dansa. Vittra är i hög grad ett de djupa skogarnas naturväsen. Läs mera i boken VITTRA, skriven av Edgar Nilsson i Bygdeå. En sen kväll såg jag genom fönstret soldater stiga i land på bryggan tvärs över viken och slå upp ett stort tält. Nästa morgon var de borta. Kanske fantiserade jag. Jag berättade vad jag sett för de andra i sovsalen. Barnen trodde mej men inte tant Kristina

Fast bara sju år hade jag fått en kniv av pappa. En riktig scoutkniv. Jag lärde mej därför tidigt att snickra. Kniven förvarades hos tant Valborg när jag inte använde den. Vi pojkar gjorde små trälastbilar med släpvagnar. Vi hade ingen såg att kapa till hjul med. Annars hade vi nog kunnat göra hjul av klen rundbjörk. I stället för hjul satte vi medar på bilarna och lekte att det var vinterföre. Det fanns gott om sand i sluttningen bakom mellanhuset. Vi fraktade sand och byggde massor av vägar. Vi snickrade också båtar, långkölade och riggade med tre till fyra master med segel av papp från Gyllenhammars havremustpaket. Vid bra vind kunde det hända att en båt seglade tvärs över den cirka 100 meter breda viken utan att kantra.

Vi seglade och drömde oss lång bortom Hälsan, kanske ända till Amerika

Det var förbjudet att vistas utanför koloniområdet. En båt som seglade
över viken kunde vara förlorad. Det kunde dock hända att någon av de större pojkarna på kvällen sprang runt viken på kvällen och räddade hem en båt utan att bli upptäckt.

Det var dags att stänga Hälsans för sommaren och för barnen att resa hem. Avresedagen var både rolig och tråkig. Det var uppbrott och spänning i luften, spring och skratt och en del tårar. När pappa hade besökt mej hade han berättat att jag till hösten skulle få komma till ett nytt fosterhem, en gård i byn Bjännsjöå där det fanns både kor och kalvar, häst, får och höns. Fosterföräldrarna var snälla och präktiga människor och jag skulle få det bra hos dom. Kanske var jag glad över att få bo på en bondgård fast det var ju mamma jag ville vara hos. Det var tråkigt att behöva skiljas från mina sommarmammor, tanterna Valborg, Sigrid och Agnes. Tant Agnes tyckte jag bäst om, hon var nog den som mest påminde om mamma. Att behöva skiljas från alla kamrater var kanske svårast. Dagen innan vi skulle åka hem hade våra kläder packats ner i kartonger, väskor och ryggsäckar. Jag hade en ryggsäck som jag fått av pappa. Avresedagen fick vi ta på oss söndagskläderna något som förstärkte känslan av uppbrott och gjorde att vi alls inte lekte som vi brukade. Vi var rädda för att smutsa ner oss. Till frukost

fick vi choklad och smörgåsar, det fick vi annars bara på söndagarna. Nu slapp vi både gröt och fiskleverolja.

Fosterhem och skolstart i Bygdeå

Strax före skolstarten flytt till nytt fosterhem, i Skinnarbyn, Bygdeå socken. Byn kallas numera för Bygdeå . Den ligger ca fyra mil norr om Umeå. Namnet Skinnnarbyn härleds av att dalkarlar på 1700-talet startade skinnberedning i bygden. Bygdeå, en centralort med kyrka från 1300-talet, skola, ålderdomshem, godtemplarlokal och postkontor. 1935 fanns här flera affärer som KK:s bageri, och kafé med tillverkning av polkagrisar samt Konsum och Tännegårds skoaffär med skomakeri. Nedanför byn flyter Dalkarlsån, en liten å, som bredast kanske åtta meter. Följer man ån någon kilometer västerut kommer man till kyrkan och skolan.

Mina nya fosterföräldrar hette Gustav och Maria. De var båda i pensionsåldern.

Farbror Gustav var snickare och tant Maria skötte hushållet. De hade tre vuxna barn, en hemmaboende tonåring, Britta och två äldre söner , underbefäl på I:20 i Umeå. Familjen bodde i ett nästan nybyggt två-våningshus mitt i byn, strax bakom Konsum och KK:s. bageri. Boningshuset var omålat men ännu inte grått. KK var Kalle Karlsson:s smeknamn.

Jag tyckte om farbror Gustav. Han var lugn och snäll. Tant Maria var religiös och bestämd. När hon sagt till om något gällde det att lyda. Under söndagens högmässa på radion skulle jag sitta tyst och stilla på en stol i köket, fast det var inte lätt. Några söndagar besökte vi också kyrkan Där fanns mycket att se och höra för en sjuåring. Jag sjöng med i psalmerna så gott jag kunde. Tant Maria hyssjade på mej när hon tyckte att jag sjöng för högt och falskt

Första tiden hos Johanssons sov jag på en halmmadrass i en garderob i köket. Det var innan ett rum på övervåningen var färdigt. Så snart det var klart fick jag flytta upp och sova i en riktig säng. Jag delade rum med dottern Britta. Det var bra, jag slapp vara ensam och mörkrädd. Men för henne kanske det inte var så trevligt att ha en unge i rummet. Hon var snäll mot mej. Till julen kom sönerna Gunnar och Stig hem från Umeå där de var stamanställda på I:20. De hade med sig äpplen, apelsiner, vindruvor, plommon och tomater. Allt var upplagt i en stor skål. Jag fick välja vad jag ville ha. Jag tog den vackraste frukten, en som var stor och röd. Det var en tomat, fast det visste jag inte då. Jag skulle just gå ut, så jag bet inte i den förrän på förstubron. Den smakade hemskt illa. Besviken slängde jag den allt vad jag kunde rakt in i vedbodväggen. Det dröjde många år innan jag lärde mej att tycka om tomater.

En kamrat, Alvar, bodde i en granngård. Han och jag hjälptes åt att bygga en koja. Till dörr tog vi en tom potatissäck. Bräder till kojan fick vi av farbror Gustav. En annan pojke jag lekte med var Reino. Han bodde hos sin farmor i ett lågt gammalt timmerhus. I byn kallades hon för finskan. Jag hade slidkniv, en kniv med scoutmärke på slidan. Jag fick använda den när jag var hemma på gården. En gång när jag var hos Reino hade man i radion nyligen berättat om en farlig mördare som gick lös. Till farmodern hade jag då sagt att om mördaren kom så skulle jag sticka kniven i honom. Hon berättade det för tant Maria. Sedan fick jag inte använda kniven på ett tag. En del kvällar satt farbror Gustav i köket och reparerade räfsor. Han lärde mej att snickra räfspinnar. Några av pinnarna jag täljde blev inte bra, men ändå gav han mej beröm.

Historien om timmermannen eller timmerskorven

Timmermannen är en skalbagge, som har en längd av ca 2,5cm och med ca 7cm långa känselspröt. Den händelse jag skall berätta om inträffade en solig aprildag på en smal timmerväg med smältsnö och vattenpölar. Vid vägen låg fortfarande ett timmerupplag kvar efter vinterns avverkning. Stockarna doftade starkt av kåda och terpentin. Reino och jag var på väg hem till honom när vi hittade en timmerskorv. Vi lekte med den tills den inte mera rörde på sig. Sedan fortsatte vi vår vandring upp och ner i vattenpölarna. Men så inträffade något mycket obehagligt. Jag kände att det var något som bet mig i nacken. Det var en timmerman av samma sort den vi hade dödat och som nog återvänt för att hämnas sin död. Vi var panikslagna.

Syster Brittas besök

Under vistelsen i fosterhemet i Skinnarbyn kom min syster Britta för att hälsa på mej. Hon var då tio år och fosterbarn hos en familj Åberg i Åkulla, ca en mil från Skinnarbyn. Det var en söndag i slutet av mars och hon hade åkt spark från Åkulla. Jag var inte hemma när hon kom. Hon har berättat att hon var tvungen att sitta ute på bron och vänta. Inne i köket behandlades tant Marias sjuka ben, hon hade bensår. Sjuksköterskan ville vara ensam med sin patient under behandlingen varför Britta inte fick komma in i huset. Det blev en lång och kall väntan. Så småningom kom tant Maria ut på trappen och bjöd henne på ett glas mjölk och en smörgås. När jag inte kom hem efter ett par timmar måste hon vända åter till Åkulla utan att hon fått träffa mej. Det var månader mellan tillfällena som Britta och jag fick träffa varandra.

Min syster Britta stannade hos Åbergs i Åkulla tills hon blev konfirmerad.

Skidtävling i Bygdeå

På senvintern, i slutet av mars ordnade man skidtävling i Bygdeå. Vid ordenshuset var det start och mål. Det var töväder så skidlöparna hade vallat med klister. Skidornas glidytor glänste svarta och klibbiga. Vi småpojkar använde oss av ljusstumpar till tövalla men det fungerade inte särskilt bra. Det blev ändå bakhalt. Vem som vann skidtävlingen minns jag inte. Vi barn ordnade ofta skidtävlingar. Vintrarna var långa och snörika och vi blev duktiga skidåkare. Till skolan var det självklart att åka skidor, likaså på matrasterna. Kring Bygdeå skola var terrängen starkt kuperad med många backar att åka i.

Chokladkakan

En gång när jag stod jag utanför KK:s skyltfönster och trånade efter de 25-öres chokladkakor som låg i skylten, hörde jag en röst bakom mej som rågade om jag ville ha en chokladkaka. Det var tant Anna Lindberg, en släkting till mamma och föreståndare på socknens ålderdomshem. Jag följde med henne in i caféet och fick den efterlängtade chokladkakan. När jag ibland var utanför ålderdomshemmet hände det att tant Anna ropade in mej och bjöd på saft och bullar. Jag har för mej att min fostermor Maria fann det märkvärdigt att mamma var släkt med Anna Lindberg.

Min första dag i Bygdeå skola.

Tant Maria hade gjort limpsmörgåsar med medvurst som hon lagt ned i ryggsäcken. Den var helt ny liksom skorna jag hade på mej. Sommarens gymnastikskor var sedan länge utslitna.

När jag gick till skolan kände jag mej nog rätt stolt. Jag hade sällskap med grannpojken Alvar. Han skulle börja i andra klass. Till skolan var det ett par två kilometer. Den sista delen av skolvägen ledde över åbron, förbi kyrkan, kyrkstallarna, församlingshemmet och upp mot den stora, röda skolbyggnaden. Bakom och ovanför skolhuset låg ”Berget”, ett bostadsområde för präst, klockare, lärare och vaktmästare.

När vi kom fram till skolan var där fullt med barn. Det syntes att de flesta barnen kände varandra sedan tidigare. Det var tur att jag var i sällskap med Alvar, annars hade jag nog känt mej ensam. På skolgården fanns det många fler barn än på Hälsan. Jag tyckte att skolbyggnaden var väldigt stor, bra mycket större än ålderdomshemmet som jag redan sett. Skolan var byggd i två våningar och med höga fönster. Upp mot skolingången ledde en hög och bred trapp.

Inne i skolan luktade det nyfernissat och såpskurat. Min skolsal låg på första våningen, Skolsalen var stor och ljus med fönster som vette ut mot klockstapel, kyrka och kyrkogård. Jag hade aldrig tidigare varit inne i en skola, allt var nymodigt. För första gången såg jag skolbänkar, kateder, svart tavla, och en stor karta över Sverige. I skolsalen stod också en orgel. Orglar hade jag sett förr. Både hemma hos pappas bror Konrad och hos farmor Maria fanns det orgel.

Jag kom att sitta bredvid Walter som bodde på Berget. Hans pappa var vaktmästare i skolan. Walter blev en av mina bästa skolkamrater. Vi var båda duktiga att räkna, vi ”kappades” när vi hade prov i att snabbt addera siffertabeller. Walter och jag har även träffats senare i livet. Vi hade en ung lärarinna som vi barn tyckte mycket bra om. Hon gav oss snart hemläxor, läsning och räkning och under vårterminen även enstaka psalmverser att lära utantill.Efter jul började vi att läsa ur Bibliska historien. I den boken fanns några bilder, en föreställde Jesus med solen bakom sig.” Sörgården ” var den mest populära läroboken. I den lärde vi oss att läsa. Jag minns särskilt berättelsen om hur äldste sonen Olle klättrade upp i den stora gårdsgranen för att ta ner månen. Räkneboken var den näst populäraste. Den gav mej mycket beröm. Vår lärarinna var duktig att sjunga och spela orgel. Vi sjöng ofta glada barnvisor. ”Vi går över daggstänkta berg ” var mycket populär. Vi sjöng även psalmer.

I Bygdeå skola fanns redan 1935 en början till barnbespisning. I ett rum i församlingsgården bjöds barnen på kornmjölsgröt eller havrevälling. Vi fick mjölk till gröten, men inte socker eller sylt. Många barn hade med sig socker hemifrån, men inte alla. Jag var en av dom sockerfria. Tant Maria gjorde smörgåsar att ta med till skolan. De var gjorda på hårt bröd eller på limpa, pålägget kunde vara hemkokt messmör, medvurst, rökt kött och ibland ett stekt ägg.

Vinter och Kärlek på spark

Jag mötte min första, stora kärlek i Bygdeå skola. Hon hette Maj-Britt, gick i fjärde klass och bodde i en by norr om skolan. Jag bodde åt det motsatta hållet. När det var bra före åkte hon spark. Jag gick då ofta tidigt hemifrån för att hinna möta henne innan hon kom fram till skolan. Lyckan var stor när hon skjutsade mej på sparken. Ju tidigare jag mötte henne desto

längre sträcka fick jag åka. Jag minns inte hur länge kärleken varade. Den kanske rann bort med smältvattnet

Flytt från Bygdeå och tredje sommaren på Hälsan 1936

Första skolåret var en fin tid. Jag lärde mej att läsa, skriva och räkna och jag hade fått många kamrater. Efter skolavslutningen i Bygdeå skola väntade ännu en sommar på Hälsan, den tredje. Pappa hade hämtat mej hos mina fosterföräldrar med sin lättviktsmotorcykel, en grön Monark och kört mej den knappa milen till Hälsan. Här blev jag varmt mottagen av föreståndarinnan tant Valborg, hennes medhjälpare tant Sigrid och ännu en tant som var både ung och vacker. Hennes namn minns jag inte. Bland barnen var det många som var första gången på Hälsan, men här var också flera som jag kände sedan tidigare somrar. Här fanns bland andra Valentin från pappas födelseby Gulltjärn och Tage från Sellsfors. Den sommaren snickrade vi pojkar flera vindsnurror, kanske ett tiotal, som vi spikade fast högst upp på stegen och på takliggaren till mellanhuset. När vi lagt oss kunde vi vid stark vind höra hur det sjöng och dånade om vindsnurrorna

I sovsalen låg vi 16 barn. På kvällarna kunde vi under det panelade trätaket se skorvar, blå skalbaggar krypa omkring. Vi kastade kuddar på dom så att de föll till golvet. Sedan la vi dom i pottorna. Vi fångade massor med skalbaggar. Men ju fler vi tog ihjäl desto fler skorvar såg det ut att bli, på den leken tröttnade vi snart .

Tävling i bromsflygning var en annan bisarr lek vi ägnade oss åt. Vi satte ett mindre grässtrå i baken på kobromsar och släppte iväg dem samtidigt. Vinnare blev den vars broms flög längst och snabbast. På ängen utanför kolonistaketet mot havsviken spelade vi fotboll och brännboll. Vi badade, simmade och dök. Tyvärr fick vi ingen simundervisning. Vi lärde oss själva att efter bästa förmåga simma både som indianer och hundar. Vid badstället var det långgrunt och där fanns alltid vuxna som vakade över oss när vi badade. Kolonisommaren 1936 nådde sitt slut och barnen återvände till sina hem. Mamma hämtade mej och vi åkte med bussen till Umeå.

1937. Fjärde och sista sommaren på Hälsan

Efter flera somrar på barnkolonin Hälsan kändes det tryggt och vemodigt att återvända dit jag både ville vara och inte vara. Tryggt att vara tillbaka hos stormamman Valborg som trots ansvar för många barn kunde ägna särskild omsorg åt ett barn när det behövdes. Vemodigt därför att jag väl visste att jag snart skulle lämna Hälsan och flytta vidare och i bästa fall kanske få flytta hem till mamma. När vi senast träffades hade hon berättat om att hyra en lägenhet i Umeå så att vi barn skulle få bo tillsammans med henne, något jag länge drömt om. Den här sommaren var det flera barn på Hälsan som jag kände sedan tidigare. Här fanns mina kusiner Ingegerd Hansson från Åkullsjön och Elsie Lindqvist från Gulltjärn samt Valentin Karlsson, också han från Gulltjärn.

På bilden : Överst till höger Tage, Valentin och Karl-Erik. På rad tre från höger står kusinerna Elsie Lindqvist och Ingegerd Hansson som trea och fyra.

Rymningsförsök till Gulltjärn

En händelse jag särkilt minns var när Valentin och jag försökte att rymma till Gulltjärn, han hem och jag till farmor. En sommarkväll i slutet av juli när de andra barnen sov, smög vi oss ut i enbart kortbyxor, nattskjorta och barfota. På Hälsan liksom i övrigt på landsbygden var det vanligt att barnen inte hade skor på sig under sommaren. Sommarens smärtingsskor, tygskor med mjuk gummisula, användes sparsamt. Barfota blev fötterna starka och fotsulorna tjocka nog att gå över en stubbåker. Fast det hände att stortån slogs sönder om man sprang mot en trädrot. Det gjorde hemskt ont, blodet sprutade när man linkade över till tant Valborg för att få tån omlagd. Tillbaka till rymmarna. Vi hade inte planerat hur vi skulle ta oss de fem milen till Gulltjärn. Det viktiga var äventyret att rymma . Men vi kom inte så långt på vår rymmarstråt. Den smala grusvägen mellan Hälsan och landsvägen till Bygdeå går delvis över en öppen hed. På långt håll fick vi syn på tant Valborg när hon kom cyklande. Vi dök snabbt ner i närmaste dike och försökte gömma oss, men det hjälpte inte, hon hade sett oss. Molokna och skamsna följde vi henne tillbaka till Hälsan. Hon skrämde oss med att prata med vår granne, fiskaren Jonsson och be honom att ta oss i upptuktelse. Vi var ängsliga en tid men vi fick inte stryk.

Unionsflaggan

På vinden i det äldsta av kolonins hus, det med kök, matsal och sovsal för de mindre barnen, fann vi äldre pojkar en gammal flagga från unionstiden med Norge åren 1814 - 1905. Den var cirka 100 x140 cm med en mindre norsk flagga i rött, blått och gult invävd i den svenska blågula. Bakom vedboden låg en lång stör, kanske fyra meter, som passade som flaggstång. Vi knöt fast flaggan högst upp på stången som sedan stagades fast vid en av grindstolparna. Vi var mycket stolta över vår unionsflagga.

Ved, vatten och karameller

Vi större pojkar kunde få vissa hedersuppdrag som att hämta in ved från vedboden eller att bära vatten från gårdsbrunnen in till köket. Brunnen låg kanske ett trettiotal meter från köket. En fylld vattenhink rymde tolv liter. Den blev tung trots att vi var två som bar den. Hinkarna var av galvaniserad plåt och höll i många år, inte sköra som dagens plasthinkar.
Ibland fick vi paket med godis och kanske något klädplagg från våra föräldrar. Den lycklige som hade fått ett paket med godsaker ville många vara kompis med. ”Jag kan väl få smaka.” Vi delade med oss. Hade vi pengar beställde vi godsaker när tanterna cyklade in till Bygdeå eller Ratan för att handla. Populär var sportkola, en gul och brunrandig kola, kanske tio centimeter lång och tre bred . Den kostade fem öre. Hårda karameller ” karra” var också populära liksom Tomtebrus, en gul plåtburk fylld med pulver som rördes ut i vatten. Drycken smakade syrligt och sött.

Med skötbåt till Prästskär.

Sommarens stora händelse var utflykten till Prästskär. Skäret, en långstäckt rullstensås med sluttande stränder ligger en knapp sjömil nordost om Hälsan och Ratan. Den är ett par kilometer lång och hälften så bred. Från 1600- talet fram till början av 1900-talet fanns det skeppsvarv på ön. Så sent som 1855 tillkom ett nytt skeppsvarv. Här byggdes oceangående segelfartyg som trafikerade hamnar i såväl Europa som Amerika.” Briggen Tre bröder” som Evert Taube besjunger i en av sina visor, den byggdes på Prästskär. Evert Taubes farfar var tullmästare i Ratan och hans far Carl Gunnar Taube föddes här 1853. Byn var hamn och boplats redan på åttahundratalet och från 1767 och fram till mitten av 1800-talet stapelplats för sjötransporter till och från kuststäderna i bottniska viken.

Vi var ett tjugotal barn som fick följa med i fiskare Anton Jonssons skötbåt till Prästskär. De minsta barnen fick stanna hemma. Dagen för båtfärden, som jag minns det, var det alltid vindstilla, soligt och varmt. Inför utflykten hade våra sommarmammor gjort limpsmörgåsar med pålägg, ost och korv. Med i båten fanns mjölk till barnen och kaffe till de vuxna. När båten lade ut från bryggan nedanför Hälsan var alla spända av förväntan inför utflykten. Vi som tidigare somrar varit med på båtfärden till Prästskär hade dagarna innan berättat för våra mindre erfarna kamrater om allt fantastiskt som där fanns att uppleva. Vi gick i land vid en långsträckt sandstrand där de vuxna hade möjlighet att hålla oss under uppsikt.

Tre av oss storpojkar, Tage, Valentin och jag sprang snart iväg mot resterna av det gamla skeppsvarvet som vi kände till sedan tidigare besök. Vi smög bland träbalkar och husgrunder och njöt av vår självtagna frihet. På återvägen gick vi på övre delen av den branta strandbrinken som var beväxt med mindre buskar. Valentin kom en bit efter Tage och mej och när vi vände oss för att se var han var, syntes han inte. Vi sprang tillbaka för att söka honom. Inifrån ett busksnår hör vi svaga rop från Valentin. Han stod i en djup grop som han rasat ner i. Det var svårt att nå honom med våra händer men efter flera försök lyckades vi att dra upp honom. Valentin berättade att när han var i gropen tyckte han sig ha hört ljud som från rinnande vatten. När han bultade i jordväggen lät den ihålig. Vi funderade och tänkte, kanske fanns det en grotta under oss. Det fick vi aldrig veta, vi måste ju skynda oss tillbaka till båten och smörgåsarna. Våra barnbarn vet, de har hört fortsättningen.

Längs stranden, där farbror Jonsons båt var förtöjd, låg det mängder av runda och flata små stenar, slipade av havet och sanden under årtusenden. De fanns i många nyanser av vitt, gult, brunt och svart. Vi fyllde våra fickor med de vackraste av stenar som minnen från Prästskär.

Hos tant Valborg

När barnkolonin stängde för säsongen och barnen hämtades hem av sina föräldrar hade pappa inte möjlighet att hämta mej. Jag fick i stället följa med tant Valborg hem till hennes stuga i Dalkarlså där hon bodde tillsammans med sin mamma, en sträng och bestämd gammal tant. Det goda minnet från henne var att hon lärde mej, att när man första gången sov i ett rum, då skulle man räkna hur många tiljor det fanns i taket. Jag räknade tiljorna och somnade ovaggad. Efter några trevliga dagar hos min sommarmamma kom pappas yngre bror Konrad med sin ”turbil” och tog mej med till farmor i Gulltjärn. Med våra tre barn besökte vi 1969 tant Valborg . För henne och för barnen berättade jag historien om taktiljorna.

På bilden: I nedre hörnet syns hustru Vivan och på förstubron ”Tant” Valborg och två av våra barn, Martin och Erik. Dotter Maria är inte synlig, sannolikt på upptäckarfärd i grannskapet.